Det sägs att hundra händer har rört vid ditt plagg innan du provar det.
Alla dessa händer har sått bomullsfröet, skördat bomullen, vävt tyget, sytt plagget tills det slutligen packas upp av personalen i butiken.
Tyget i vår egen kollektion Betty & Uma Upcycled Collection kommer från använda saris som burits av indiska kvinnor. Jag berättar här både den korta och den långa historia och börjar med själva produktionen. Vill du veta hur det gick till och få känslan av Indien så läs hela. ;-)
Allt sedan starten av Uma Bazaar var tanken att vi skulle producera en egen Uma kollektion. Hösten 2019 blev jag kontaktad av en producent i Jaipur. Jag kollade upp honom, hans hemsida, Instagram etc. Han var ok, men jag fick ingen bra magkänsla. Jag bestämde mig för att åka dit trots detta och tänkte att det finns väl fler producenter i Jaipur.
Den korta versionen är att jag hittade en annan producent. Bröderna Nitin och Naveen som specialiserat sig på återbruk av saris. De säljer tyger och producerar till flera stora varumärken.
Vad är viktigt?
Alla års erfarenhet har gett mig en klar bild om vad som är viktigt för att jag ska anse att produktionen som schysst. Arbetsvillkor som lön, säkerhet och arbetstid. Men även det att de anställda inte utsätts för giftiga kemikalier. Eftersom tygerna är använda och varit tvättade flera gånger är sannolikheten att det ska vara något knepigt i tygerna minimal.
På mina resor i Indien har jag besökt Fairtrade-certifierade kooperativ. Jag minns särskilt ett i Delhi som sydde väskor som såldes hos Världsbutikerna runt om i Sverige. Kooperativets skräddare, mestadels tibetaner satt i dåligt ventilerade lokaler med ännu sämre belysning medan dammet från gatan utanför yrde in och gjorde det svårt att andas. Jag träffade inspektören som gav kooperativet kritik för just ventilation och belysning. Hon hade samtidigt godkänt fabriker där H&M producerade. Hon sa: "Vi ser ju bara det vi ser när vi är där. Vi vet inte hur den verkliga arbetssituationen och övertid ser ut."
Produktionen i Jaipur
Jag tycker därför att det är viktigt att besöka verksamheterna som producerar för oss. Levnadslönen i Indien beräknas ligga på drygt 10 000 rupies. Skräddarna hos Nitin och Naveen tjänar mellan 20 000 - 30 000 rupies per månad, beroende på hur mycket de jobbar. Skrädderiet ligger på bottenplan, så skulle olyckan vara framme har de lätt att utrymma lokalen.
Master cutter-ji som har den viktigaste befattning står ute och klipper tygerna. Han står under tak med bästa ljus och luftförhållanden. Han vill inte vara med på bild.
Jag brukar vara uppmärksam på om blicken förändras när chefen kommer in i rummet. Jag älskar den här bilden när Lalita läxar upp Nitin. Han berättade efteråt att de diskuterat hennes önskemål om hur de nya lokalerna skulle vara. Det där kroppsspråket talar för sig självt!
På väggen ovanför spegeln ser du en skärm som visar alla övervakningskameror.
Bildtext: Lalita ansvarar även för kvalitétskontrollen
Som du ser på bilderna är lokalerna trånga och verksamheten har vuxit ur dem för länge sedan. De flyttade verksamheten till större lokaler sommaren 2020.
Vissa dagar åkte jag dit på morgonen innan bröderna var på plats och jag stannade kvar tills stängning för att se om alla skräddarna var där. Det var de inte, några få var där före kl. 10 (indisk morgon) och någon enstaka skräddare var kvar kl. 18. När jag frågade om arbetstiderna, svarade Nitin att de själva väljer sina arbetstider.
Varje morgon är det helt rensopat på innergården. Vid 10-tiden är det full aktivitet. Någon kollar så att det inte är stora revor i tygerna. Skräddarna har kommit. Master Cutter-ji har förhoppningsvis kommit... Vid 11-tiden är innergården full av saris och tygrester.Inget slängs, utan tygrester används som stoppning till sittpuffarna.
För en massa år sedan satte jag ihop en resa till Indien för att besöka kooperativ och andra intressanta verksamheter. På grund av flygskam, klimatångest och pandemin har jag inte marknadsfört det. Jag flaggar för resor om/när det skulle kunna bli aktuellt.
Den långa historien
De flesta av er har förstått min kärlek till Indien. Allt sedan starten har tanken varit att Uma Bazaar ska producera en egen kollektion i Indien. Barn kom emellan, men nu många år senare är kollektionen här.
Sari eller kylskåp?
När en indisk kvinna gifter sig får hon av tradition en sari av var och en av sina släktingar, vilket gör att en medelålders genomsnittskvinna äger en si så där 200 saris. Jag har frågat mina indiska väninnor som jag bott hos hur många saris de har då jag inte sett så många. Bharati skrattade: "Jo visst är det tradition att släkten ger saris, men jag ville hellre köpa kylskåp och tvättmaskin, så jag bad om pengar."
Av tradition ska de saris som bruden fått i bröllopsgåva inte säljas, men det går finfint att byta bort dem. Kvinnliga försäljare går runt och erbjuder hushållsartiklar som t ex vackra muggar och i utbyte får de en sari. Dessa säljs sedan vidare till bland annat bröderna. Det glittrar i Naveens ögon när han berättar om den antika sarin som hamnade hos dem. Det visade sig vara äkta silvertrådar och den 1,5 meter långa sarin såldes vidare för 70000 rupies. "Det är enda gången vi fått in en sådan antik sari."
Jag landade i Delhi kl. 7 på morgonen indisk tid och tog den kliniskt rena tunnelbanan in till stan. I gamla stan är det allt annat än rent. Jag tog in på mitt vanliga hotell, bokade tågbiljett till Jaipur, duschade och la mig ner för att vila. Men istället för att sova en stund bestämde jag mig för att besöka Dino för att se om mina franska vänner var i Indien. Fabien och Caroline säljer på marknader i södra Frankrike och varje vinter spenderar de i Indien. Vi förlorade kontakten för några år sedan och har inte träffats på väldigt länge.
Dino hade inte kommit ännu och jag förklarar för personalen att jag är vän till Fabien varpå jag blir invinkad i butiken. "Kom, kom." Jag går in och där står han, min vän. Vi konstaterar att vi inte setts på tio år, han berättar att hans mejl blivit kapat och alla kontakter förlorade. "Vad ska du göra?" undrar han. Jag berättar om min kontakt i Jaipur och att mitt tåg går om en liten stund. Han skrattar "Jag lämnade Jaipur igår. Du ska absolut träffa min producent som jag jobbat med i över 20 år. En reko typ." Vi försöker uppdatera de senaste tio åren på en kvart.
Det är lokalval i Delhi och expresståget var fullt, så jag fick ta "mjölktåget" till Jaipur. Dessa långsamma indiska tåg vaggar mig till sömns och jag fick en timmes sömn innan mamman med de två barnen som också hade plats på min brits steg på tåget. Hennes pojkar var charmiga men helt sjövilda.
Efter någon timme är mamman på gränsen till nervsammanbrott och den äldre kvinnan som sitt mitt emot pojken låtsas ha en spruta i sin väska och hotar den äldre pojken med att han ska bli injicerad om han inte sitter still. Han sitter alldeles stilla, hans stora ögon fylls med tårar som sakta trillar nedför hans kinder. Den äldre mannen som tidigare frågat ut mig om mitt land, Europa och briljerat med sina kunskaper lägger sin hand på pojkens axel för att lugna honom. Som enda utlänning kände jag inte att det var läge att protestera mot deras hot. "Sprutor är det enda han är rädd för och det enda jag kan hota med." förklarade hans mamma. När han suttit stilla några minuter torkade han sina tårar och inom kort sprang de åter i tågets korridorer. Alla hot var bortglömda, för en stund.
På perrongen i Jaipur övertalar en mycket pratglad chaufför mig att åka med honom. Han pratar nonstop, pekar ut sevärdheter och ber mig ringa honom när jag behöver åka någonstans. Jag har nu rest i mer än 24 timmar och är rätt trött och hungrig. Jag blir alldeles lycklig när jag upptäcker att hotellets restaurang är helt tom. Jag går fram till den majestätiska vyn över Hathroi Fort.
"Karavanerna bytte elefanter där." berättar mannen som följt efter mig. "Du är Elisabeth, inte sant." Anshu berättar att han nyligen tagit över hotellet efter sin pappa och gör mig sällskap vid middagen. "Jag lämnade reklambranschen efter 25 år." Under mina två veckor på Chitra Katha får han mig att skratta på gränsen till magknip. Ibland med "one-liners" ibland med galna historier från filminspelningar eller vardagslivet i Indien. Han berättar varför metron i Delhi är så ren. I Indien finns det övervakningskameror överallt, så även i metrovagnarna. Om du varit i Indien har du sett spottloskor, ofta rödfärgade efter paan. När väktarna såg att någon spottade i metron, kontaktade de nästa station, en väktare kom dit och tvingade personen som spottat att torka upp sin spottloska. Hade han (nästan alltid en han) ingen handduk med sig, fick han ta av sig tröjan och använda den som trasa. Inom några veckor hade detta spridit sig och alla visste: "I metron spottar man inte." Så löser man vissa problem i Indien. Inga informationskampanjer här inte.
Min första arbetsdag - huuuur ska jag någonsin kunna välja?
Dagen efter åker jag med Nikhil (min vän Fabiens producent) till familjens fabrik söder om stan. De tre våningarna sjuder av liv och rörelse. Jag får The grand tour och lämnas att botanisera i deras showroom. Där finns hundratals plagg, som jag kan välja att producera. Jag provar jackor och skickar bilder till Frida. Här är två av dem.
I fabriken finns även tre lagerrum som är fyllda från golv till tak med "end of rolls", dvs de sista metrarna tyg från olika produktioner. Jaipur är känt för sina indigo- och blockprint.
Det beräknas att mellan 10 - 25% av allt textilavfall sker i fabrikerna. Alltifrån sk cut offs, dvs tyget som blir över när plagget klipps ut, men även tyget som blir över vid de olika produktionerna. Här är ett av lagerrummen. Du ser bara halva rummet på bilden. Min första arbetsdag. Snacka om overload.
Det var inte alls det jag tänkt mig, men jag får inspiration till annat. Nästa gång jag kommer till stan vet jag vad jag vill göra. Tänkte jag. Att en pandemi skulle stänga ner hela världen under två år fanns inte med i min planering.
Visst hade det varit snyggt med kimonojackor eller morgonrockar i patchwork från dessa vackra tyger!
Nikhil tittar till mig då och då. När han är klar för dagen är vi de sista som lämnar byggnaden, bara väktarna och hans 70-årige farbror som fortfarande jobbar med att vaka över verksamheten är kvar. I bilen på vägen hem har vi tid att prata. Jag berättar vem som kontaktat mig och att min magkänsla inte är så bra. "Du har bra magkänsla" skrattar han. ”Han har blåst mig och alla andra som han jobbat med.” Jag vet vem du ska till, säger han och ber telefonen ringa Naveen.
Morgonen därpå kör hotellets rickshaw chaufför i hans "Indian Volvo" mig till bröderna Nitin och Naveen. Det blev en färd med förhinder.
Eftersom det är min första tur genom stan filmade jag så mycket att min mobil laddade ur, men jag hann ge Nitins nummer till chauffören. Han ringer till honom och de har flera hetsiga samtal. Min chaufför är uppenbarligen arg och när jag frågar honom vad som händer, svarar han att de ger en dålig vägbeskrivning. Till slut är han så rasande att han bestämmer sig för att köra hem igen.
På vägen tillbaka ringer hans telefon och han kör in i vägkanten. Nitin har kommit ikapp oss på vespa. Min chaufför vänder om och lämnar av mig hos bröderna. Mycket förargad kör han därifrån. Nitin ber om ursäkt att de inte hämtat mig, men deras chaufför bröt armen häromdan och kan inte köra bil.
Jag pustar ut och min första riktiga arbetsdag kan börja. Några dagar senare när vi lärt känna varandra berättar Nitin att min chaufför hade krävt provision. Det är väldigt vanligt i Indien, att chaufförer får ersättning, en procent (vet inte hur många procent) av det kunden handlar för, när de kör kunder till en verksamhet. Indien funkar lite annorlunda. ;)
Här ser du lagret av magiskt vackra saris som jag fick välja från. Vilken lycka!
I påsarna bakom Nitin ligger urvalet för de olika modellerna. På golvet framför honom ligger några av de vackraste, som du ser på bild allra längst ner i texten.
Nitin tyckte att jag skulle sy upp några byxdräkter. Jag kände inte att byxdräkt var prio, men bad honom prova den så att jag kunde ta en bild. :)
Produktionen sattes igång och jag fick en ledig dag. Tidigt, tidigt begav jag mig till blomstermarknaden. Jag älskar marknader. Och blommor!
En sån där blomsterbal väger 45 kg.
Jag kom tillbaka lagom till frukost. Gröten, nån slags korngröt som kokas länge, är varken snygg eller god, men oj vad min mage älskar den.
Anshu berättar att en annan svenska checkat in på hotellet. Han är bekymrad eftersom hon är vegan, laktos- och glutenintolerant. Hon har en hel resväska med kosttillskott, skrattar han. "Jag rekommenderade henne att äta lunch på ett ställe som västerlänningar älskar. De serverar sallader och juicer." Jag följer med honom på dagens inköpsrunda. Jag hittar flingor som hon kan äta, samt havremjölk.
Anshus kusiner bor runt hörnet. De bor kvar i släktens hus och driver bland annat ett café. Deras farfarsfar var överstepräst på templet mitt emot Hawa Mahal. Det är finfin utsikt från takterrassen. Och jag får vara med på den obligatoriska Jaipur bilden.
Vi skulle ta vägen om en utsiktsplats, men vägarbeten satte p för det. Jag visste inte att det gick att äta kaprifol.
Tillbaka på hotellet träffar jag, Anna. Hon är kring 20 år, har långt blont hår och bär en blomma bakom örat. Vacker som en älva är hon. Jag frågar henne om hon får vara ifred. Hon skakar nekande på huvet och ser lite matt ut. Idag hade hon blivit förföljd av fyra unga män. Inget hotfullt, men jobbigt, förklarar hon.
Jag tipsar henne om att skippa blomman, sätta upp håret, ta på sig solglasögon, inte möta blicken och det viktigaste av allt - lära sig den indiska handgesten som betyder att du inte är intresserad - den som de på långt avstånd känner igen och lämnar dig ifred.
Nästa morgon hade hon åkt och Anshu berättar morgonens kaos. Han hade tittat på Oskarsgalan och somnat väldigt sent. När han kom upp till restaurangen var kocken i upplösningstillstånd och Anna superirriterad. Hon hade bett om en smoothie. Något vare sig servitören eller kocken aldrig hört talas om. På indiskt vis hade servitören vickat lite på huvudet och svarat: Javisst. Anna hade frågat efter den några gånger, lika många gånger hade servitören lovat att smoothien var på väg. Anshu fixade något som liknade en smoothie och hjälpte henne iväg till taxin. Chauffören hade fått stränga order om att hjälpa henne på bussen och stanna kvar på platsen tills bussen åka därifrån.
Han och Anna höll kontakten och Anna berättade att den magiska handgesten är det bästa tips hon fått. Ska du åka till Indien får du gärna höra av dig så ger jag dig bästa överlevnadstricket.
Innan jag åkte till Jaipur googlade jag Fair Trade och Jaipur och hittade flera kooperativ och en smyckesproducent. Några av er har köpt deras smycken hos oss. Jag berättar mer om våra smycken en annan gång. Den här texten börjar bli lång... ;)
Dagen innan jag skulle åka tillbaka till Sverige blev de första kimonosarna (eller hur jag nu ska böjar kimono i pluralis.) Anshu plåtade mig på terassen. Katarina blev blixtförälskad i sin kimono. Det är alltid så kul att se er i våra kläder.
